Ett brutet nyårslöfte.

20141216_111633

På nyårsafton kom vi att ändra riktning på vårt kommande år 2015 och det i och med ett nyårslöfte. Men som någon sa, nyårslöften håller man ju aldrig. Vi ville inte bryta vårt löfte men när januari gick mot sitt slut hade vi trots allt gjort just det, inte för att vi inte skulle kunna fullfölja det, utan för att vi insåg att det inte skulle bli bra…

Man kan säga att det här projektet började redan i november när vi lärde känna en romsk familj. Vad de sa då – det vi hörde och uppfattade – var att de ville flytta till Sverige för att ge sina barn en bättre framtid. Det fanns ett hopp i varje fråga om Sverige och om framtiden.

När vi på nyårsafton såg en film som Västerbottens Kuriren gjort just om den här familjens hem i Rumänien stod vi öga mot öga med fattigdomen. Vi hade börjat lära känna pappan till 6 av barnen på filmen och vi kände att vi inte bara kunde stå och se på. Vi sa till varandra – vi kan göra något, vi kan förändra deras situation. Vi gör det, hur svårt kan det vara, vi köper ett hus till dem! Vi ville ge dem en förutsättning att börja om, ge dem början till ett liv i trygghet för barnen, en början med en fortsättning som de själva fritt skulle få skapa. Vi hade också förhoppningar om att den här familjen skulle slå sönder de rykten som förföljer dem och visa på motsatsen.

Vi ville göra allt det här för den romska familjen, men vi kunde inte klara det själva. Vi frågade ett tiotal människor som vi trodde skulle vilja vara med och förändra – och uppslutningen var otrolig! Planer började växa till, möten var inbokade och avbockade, välgörenhetskonserter och annat började ta form. Vi hade ett hus som vi skulle titta på, men som vi samma dag avbokade visningen av. Varför?

Parallellt med att vi arbetade med husköp bodde den blivande husägaren i smedjan. Tillsammans med familjen Aldory lärde vi känna den romska pappan bättre och bättre för varje dag. För varje dag kom vi närmare insikten om att det kanske inte skulle bli en omstart för familjen. Kanske skulle vi hjälpa dem från en del problem de lever med idag, men samtidigt skapa nya problem för dem som de inte skulle veta hur de ska hantera. Samtidigt som iden om att hjälpa kanske istället skulle stjälpa besannades några av de rykten vi inte ville tro på. Det var inga stora synder, men de var tillräckliga för att inte kunna genomföra det vi från början  tänkt.

Med sorg avslutade vi vårt projekt. Familjefadern blev ledsen – precis som vi – men inte arg, han förstod oss. För samtidigt som han visste att alla inblandade ville han och hans familjs bästa – kände och förstod han – precis som vi att det inte var hans saga. Den kanske skulle få en bra början, men fortsättningen skulle kräva saker av honom och hans fru som inte tillhör deras vardag eller verklighet. Vi tänker inte dra alla romer över en kam och vi tänker inte tro att alla romer lever upp till de rykten som de fått. Men just den här familjen besannade några rykten. Det är svårt att förstå, men den här pappan och hans familj tycker att det är ok att tigga, de skäms inte för det. Så ute på gatan igen var han på något sätt hemma igen, en fri fågel. Den här sången kände han igen, han kan alla toner. Men melodin är sorgsen, en förklädd trygghet. Den är en trygghet just för att han inte vet något annat, den här melodin spelade både hans far och farfar och han känner inte till att någon före dem gjort annorlunda. Men inom sig känner han sig inte säker på om han vill lära sina barn just den här sången, han känner sig kluven, han har rest och sett tillräckligt för att tro på att det finns en melodi som går i dur. Han kan inte spela den, men vill lära sig den så pass bra att han i alla fall kan ge sina barn noterna till en sång i dur. Det krävs stort mod för att byta melodi, att byta moll mot dur. Det krävs insikt för att veta vad de båda tonarterna innebär – han måste få mer tid till att lyssna och förstå. När han så småningom är där, när han kan skriva ner de viktigaste tonerna emellan och på notraderna kommer förändringen. Hand i hand med insikten går förändringen.

För att kunna ta emot hjälp måste man ärligt vilja ha den. Den här pappan var inte där än – han ville kanske vara där, men han måste lyssna på sången en tid till. Vi hoppas att han kommer dit en dag eller att han leder sina barn i den riktningen.

Engagemanget från alla inblandade i projektet var stort och det ger oss hopp om medmänskligheten! När vi sedan kommer med det tråkiga beskedet om att projektet är avslutat är det ingen som säger; ”vad var det jag sa…” Tvärtom, de såg hjärtat bakom handlingen, och det är stort, det är medmänsklighet! Vi var alla överens om att det är bättre att göra något än att inte göra något alls, vi försökte och vi har lärt oss mycket.

Speciellt tack måste vi ge Dhiba  Aldory som varit en stor del i projektet och som har ett slags sjätte sinne för att kunna läsa människor. Dessutom har hon modet och kan ställa de rätta frågorna som får personen i fråga att själv berätta sanningen. Hon dömer ingen – ger bara respekt. Hon ställer raka ärliga frågor med kärlek, det ger henne sanningen.

Kommentarer avstängda.